[et_pb_section fb_built=”1″ _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}” custom_padding=”168px|||||”][et_pb_row column_structure=”1_2,1_2″ _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”][et_pb_column type=”1_2″ _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”][et_pb_accordion _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”][et_pb_accordion_item title=”Den arbetande människan har ett värde” open=”on” _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”]
I den politiska debatten får jag ofta intrycket av att ett arbete ger oss ett värde i samhällets ögon. Är vi inte med och bidrar med lönearbete anses vi som är sjukskrivna eller arbetslösa ofta vara en belastning i samhället. Arbetslinjen är det som gäller, att arbeta heltid är normen. Gör vi inte det får vi en (ännu mer) usel pension.
När jag förlorade förmågan att jobba gick jag snabbt från att vara en högpresterande gymnasielärare med relativt bra lön till att bli någon på samhällets botten – arbetslös och sjukskriven med ca 4000 kr i månaden (Försäkringskassan skrev ned min SGI på grund av att jag var utan sysselsättning i två veckor mellan två jobb). Jag kände mig som skräp, och jag upplevde att jag blev bemött som en misslyckad människa av Försäkringskassan. Jag förstod inget av vad jag skulle eller borde göra, min hjärna var som sirap. Jag hade tankar på självmord, bara för att jag kände mig värdelös. Min son var min studsmatta, han fick mig att komma ur det mörka hålet jag hade hamnat i. Jag skulle aldrig lämna honom, hur illa det än blev. Frågan är vad som hade hänt om jag inte hade honom? Hade jag levt idag?
Precis vem som helst, du och jag, kan bli sjuka eller skada oss. Saker kan hända som man aldrig kunnat förutse. Det är lätt att tänka att det ”bara är att skärpa sig” om människor som är sjuka och/eller arbetslösa. När man själv har ett arbete och jobbar hårt är det enkelt att se ned på de som ”går på bidrag”. Faktum är att det lika gärna kan vara du som hamnar där, när du minst anar det. Det är inget man själv väljer, tro mig. Stigmatiseringen, alla krångliga regler och den lilla värld man får när man plötsligt är beroende av ett stelbent system för att överleva är inget man väljer. Det måste vara försvinnande få som bidragsfuskar.
[/et_pb_accordion_item][et_pb_accordion_item title=”Stela system” _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}” open=”off”]
Jag arbetade på en skola (Kunskapsskolan) med undermålig arbetsmiljö när jag blev sjuk (inget lärarrum att dra sig undan i, obefintlig planeringstid, inga pauser mellan alla pass). Plötsligt en dag glömde jag bort hur man backar ut med bilen, jag hade hjärtklappning och kunde inte sova på nätterna. Jag sa därför upp mig snabbt som ögat och sjukskrev mig (vad jag trodde då) en kort period för att vila upp mig innan jag skulle söka något annat jobb. Jag fick aldrig någon sjukersättning från Försäkringskassan, de sa bara att jag borde byta yrke eftersom lärarjobbet är så pass kognitivt påfrestande. Jag fick därför ekonomisk panik och sökte ett jobb (alltför snabbt) som jag trodde att jag skulle klara av – ett vikariat på 50%. Det var en trivsam kommunal skola med gott rykte och jag trodde därför att det skulle fungera. Trots att jag trivdes och arbetsmiljön vad god kraschade jag fullständigt – plötsligt en dag när jag satt vid köksbordet med min familj kunde jag varken röra mig eller prata. Kroppen lydde inte, min man fick släpa mig till sängen och jag kunde bara sluddra osammanhängande. Han ringde ambulans, men när de väl kom hade den tillfälliga ”förlamningen” släppt och mina värden var normala. De sa att det antagligen var stress som var orsaken. Det var nu jag verkligen förstod att jag var sjuk.
Jag försökte lösa min egen situation, eftersom jag inte fick några pengar från Försäkringskassan, men det var det sämsta jag kunde ha gjort. Jag var mellan jobb i två veckor och därför skrev Försäkringskassan ned min SGI till ett minimum (jag borde ha varit inskriven på Arbetsförmedlingen under den här tiden, men det fattade aldrig jag). Eftersom min hjärna var/är påverkad förstod jag inte kommunikationen från FK. Min man förstod inte heller vad de skrev. Hur ska någon som har problem med hjärnan kunna göra rätt i det här stela systemet? Om man själv försöker blir man straffad. Jag får ut ca 4200 kronor varje månad. Jag har överklagat, men jag har i skrivande stund inte fått något svar från Förvaltningsrätten.
Alla, men särskilt de med hjärnpåverkan, bör tidigt få hjälp med allt som behöver göras vid en sjukskrivning för att inte hamna i den situation jag (och säkert många andra) hamnat i. Det finns alltför många exempel på hur systemet svikit de som blir sjuka. Man bör ha i åtanke att detta faktiskt är en försäkring som vi betalat in pengar till under tiden som vi varit arbetsföra. Även om du aldrig någonsin haft ett jobb bidrar du ändå med pengar till den gemensamma stadskassan så fort du handlar något (via momsen).
Systemet är för icke-flexibelt och de regler som myndigheterna måste följa fungerar alltför ofta dåligt. Varje fall är unikt, därför bör myndighetspersonal få lov att använda sitt (förhoppnings goda) omdöme när de handlägger ett ärende. Annars kan vi ju lika gärna rationalisera bort dessa tjänstemän och låta datorer sköta alla sjukskrivningar (det är inget jag förespråkar, jag bara ställer det på sin spets). Regler är till för att följas, men om det blir direkt olämpligt i verkligheten bör myndighetspersonal få lov att rapportera dessa brister (för att få till en lagändring) samt ha en klausul som ger dem befogenheter att göra det som blir bäst i det enskilda fallet.
[/et_pb_accordion_item][/et_pb_accordion][et_pb_accordion _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”][et_pb_accordion_item title=”Varför går fler kvinnor in i väggen?” open=”on” _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”]
Under min sjukskrivning har jag verkligen börjat att fundera på hur vi lever våra liv. Detta var något jag tänkt på även när jag lönearbetade, men då var jag ironiskt nog alltför trött för att reflektera ordentligt över min livssituation. Jag har blivit mer och mer övertygad om att vi har ett systemfel i Sverige (och många andra länder, men nu fokuserar jag på det land jag är medborgare i).
Dagens modell där vi arbetar åtta timmar om dagen utgår från en annan tid då kvinnorna oftast var hemma och skötte all markservice. Då var tanken att vi (männen) skulle arbeta åtta timmar, sova åtta timmar och ha åtta timmars fritid (medan kvinnorna aldrig hade en ledig stund, eftersom de skulle sköta barn, hushåll och passa upp sin make). Det kan ju låta rimligt att dela upp dygnet på det sättet, men det fungerar inte längre i dagens samhälle när både kvinnor och män lönearbetar. Allt arbete som blev utfört av kvinnorna förr i tiden står och väntar innanför dörren när vi i heteronormativa relationer kommer hem. Detta är ett jämställdhetsproblem i olikkönade relationer, eftersom tanken var att männen skulle ta mer ansvar i hemmet när även kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden (så blev det tyvärr inte, vilket jag också kan förstå – jag återkommer till det nedan). Ofta sliter kvinnor med både det som är traditionellt kvinnligt (planering och utförande av hushållsarbete, barn, ansvar för sociala relationer m.m.) OCH med ett heltidsjobb, och den ekvationen går inte ihop. Jag är övertygad om att kvinnor blir utmattade i högre utsträckning än män på grund av det dubbla arbete som de ofta, mer eller mindre omedvetet, blir tvungna att axla. Jag skriver ”mer eller mindre omedvetet” för jag tror faktiskt inte att varken kvinnor eller män skulle fortsätta att finna sig i detta om man, fullt ut, förstod de mönster som bara upprepar sig. Även när man får mer insikt är det svårt att förändra sin situation, eftersom det också krävs att ens parter ska förstå. Både kvinnor och män sliter hårt med att få livet att gå ihop, därför är det svårt att nå fram till varandra. Det blir lätt en tävling om vem som är tröttast/gjort mest och man hamnar i varsin skyttegrav.
Trots att jag kan irritera ihjäl mig på min make för att jag gör SÅ HIMLA MYCKET bara för att jag är kvinna ser jag samtidigt att han också är utarbetad och inte orkar. Jag gör ju inte heller det, men eftersom jag vet hur ett hem ska skötas gör jag det bara, för någon måste ju göra det. Behöver man en f*tta för fatta hur man planerar måltider till familjen, håller koll på att barnen har hela kläder i rätt storlek eller hur man städar ett badrum? Givetvis inte, män kan sköta komplexa uppgifter utanför hemmet och är fullt kapabla att lära sig att sköta ett hem och en familj. Alltför många män har tyvärr inte fått lära sig det under uppväxten, och har man mest sett kvinnor ta hand om sådana uppgifter hemma/på film/i media (mer eller mindre medvetet) är det lätt att tänka att det där inte har med mig att göra. Det sker även omvänt, kvinnor tappar ofta självförtroendet när det kommer till mer traditionellt manliga sysslor. Jag har t.ex. aldrig tänkt på att jag kan jobba med byggnation eller teknik, för när jag växte upp var det i princip bara killar som valde sådana områden. På senare år har jag funderat på varför jag inte ens övervägt det, delar av det intresserar mig faktiskt. Det är lättare än vi tror att internalisera beteenden från de förebilder vi ser. Det vi ser kan vi föreställa oss, och vice versa.
Ingen verkar få ihop en fungerande vardag, var och varannan människa (oavsett könstillhörighet) som jag pratar med säger att de stressar och har svårt kombinera lönearbete med familj, hushållsarbete, vänner, fritidsintressen och träning. Många beskriver att de är tvungna att prioritera bort återhämtning, sömn, träning och/eller tid med vänner för att hinna med allt som måste göras. Är det verkligen rimligt? Vi skyndar till jobbet, skyndar oss på jobbet, skyndar hem från jobbet för att laga middag och hinna landa i soffan en liten stund innan det är dags för att sova. Tankarna maler, en övertrött och stressad kropp har svårt för att varva ned och sova gott. Nästa dag är det samma visa igen.
Jag fattar att männen inte heller orkar, vem fan orkar? Det går samtidigt inte att säga till kvinnor att ”ta det lugnare”, dels är det ett utmärkt sätt att undervärdera det jobb många kvinnor faktiskt gör. Om det vore enkelt att bara sluta, om det inte gav några konsekvenser, då hade vi ju gjort det för länge sedan. Problemet är att familjen måste äta varje dag, barnen kan inte gå med urväxta sommarkläder till förskolan på vintern och människor blir faktiskt ledsna om man glömmer deras födelsedagar. Ofta straffas inte män på samma sätt som kvinnor när de misslyckas som fäder. En mamma som glömt att köpa rätt storlek på barnens kläder får en mycket hårdare dom än en pappa som gör samma sak. Män ses som lite gulliga när de är förvirrade och inte fattar basala behov inom familjen medan kvinnor direkt blir bedömda som olämpliga föräldrar vid samma beteende.
Hur ska vi komma till rätta med detta då? Jag tror att det behövs flera åtgärder för att detta ska bli bättre. Dels är det nödvändigt att vi på en samhällelig nivå förkortar arbetstiden och gör olika förändringar i arbetsmiljön, i princip alla branscher, för att vi människor ska hålla ihop ett helt arbetsliv. När vi skapar luft i våra liv finns det utrymme för förändring, annars orkar vi inte ta in andras perspektiv eftersom alltför många bara försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Brist på återhämtning skapar tunnelseende.
Dels behöver många män faktiskt vara nyfikna på vad deras partner säger, hur de mår och förstå att varje liten hushållssyssla är en börda som tillsammans kan bli för mycket för en person. Tro mig, det är inte så att kvinnor tycker att det är roligare att dammtorka än att ligga på soffan, men när man känner att man är ensam om att uppmärksamma och utföra det som behöver göras i ett hem och i en familj blir man lätt uppgiven och stressad. Man orkar inte lära upp någon annan också. Det blir enklare att göra det själv, och så pyser det ut som allmän irritation och/eller så blir det stora bråk regelbundet (och du som man fattar ingenting…känner du igen dig, ta en funderare på arbetsfördelningen där hemma).
[/et_pb_accordion_item][et_pb_accordion_item title=”Vad är egentligen meningen med livet?” _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}” open=”off”]
Det vi egentligen önskar mest av allt är mer tid för våra nära och kära, och tid till att göra det vi mår bra av – kreativitet, reflektion och rörelse. Ändå gör vi ofta precis tvärtom. I dagens samhälle är det hög status att arbeta mycket och att alltid vara upptagen. Det är dock i stillheten som nya tankar kan få rum, och vi kan känna kontakt med oss själva och andra. Det ständiga arbetandet, och det ständiga intrycksflödet dagarna igenom gör oss överstimulerade och i förlängningen även mer eller mindre självcentrerade. När vi blir trötta orkar vi inte bry oss om andra och vår planet i samma utsträckning. Vem orkar engagera sig mot orättvisor och miljökatastrofer när man själv bara kämpar med att få vardagen att gå runt?
Ibland när jag är på ett cyniskt humör kan jag tänka att staten älskar ett folk som är alltför upptagna med att arbeta för att reflektera över sin livssituation. Det saknas ofta ambitioner om ett bättre liv både hos enskilda individer och i den politiska debatten. Alla positiva förändringar som skett i vårt samhälle har varit en risk, men vi har ändå genomfört dem för att det varit rimligt – såsom rösträtt för alla, semester, sjukförsäkring osv. Tack vare dessa tidigare framtidsvisioner står vi inte och sliter i en fabrik arton timmar om dagen tills vi dör. Idag talar vi mer om rätten till arbete, än rätten till tid för det som verkligen betyder något.
Så, vad vill vi ha för framtid? Föreställ dig den, och tala högt om den. Kanske vågar politikerna göra detsamma, när folket börjar drömma igen.
Själv drömmer jag om en framtid där vi PÅ RIKTIGT har tid och ork för att leka med våra barn, uppvakta våra parters, spela sällskapsspel med våra vänner, ta en joggingrunda och läsa alla olästa böcker i bokhyllan SAMTIDIGT som vi lönearbetar och bidrar till det gemensamma. När vi tar hand om oss själva orkar vi även ta hand om andra och annat. Det krävs både en förkortning av arbetstiden (vi har gjort det förr, vi kan göra det igen), ett paradigmskifte på arbetsmarknaden (det är okej att inte vara perfekt) och en revolution när det kommer till vår arbetsmiljö (både den psykiska och fysiska belastningen måste minska). Med smarta lösningar kan vi både må bättre och ha en ekonomisk hållbar framtid.
[/et_pb_accordion_item][/et_pb_accordion][/et_pb_column][et_pb_column type=”1_2″ _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”][et_pb_cta title=”Ibland tänker vi att samhället är något vi inte har kontroll över, det är %22de andra%22. Sanningen är att samhället är vi, du och jag. ” button_text=”Klick” _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” header_font=”Vollkorn SC||||||||” header_text_color=”#FFFFFF” header_font_size=”27px” background_image=”https://ariel.fyriswebb.se/wp-content/uploads/2023/03/Hander-pixabay.webp” width=”85.7%” box_shadow_style=”preset4″ global_colors_info=”{}”][/et_pb_cta][et_pb_accordion _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”][et_pb_accordion_item title=”Moment 22 på arbetsmarknaden” _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}” open=”on”]
Båda friska och sjuka har nog upplevt att det är svårt att känna sig tillräcklig när man läser platsannonser. Ofta ska man ha mångårig erfarenhet, adekvat utbildning, ha egenskaper som ”flexibel”, ”engagerad” och ”stesstålig” samt vara någon som ”gör skillnad”. Det räcker sällan att bara göra sitt jobb, man ska ofta överträffa sig själv varje dag och brinna (bränna ut sig) för det man gör. Det oroar mig att det inte finns en naturlig plats för de som råkat ut för något (varit sjuka), de med funktionsvariationer, NPF, psykisk ohälsa eller bara en mer introvert personlighet. Varför premieras t.ex. inte andra egenskaper såsom noggrannhet, lojalitet och eftertänksamhet? I vårt samhälle ska alla helst vara extraverta (den korrekta stavningen), snabba och sociala.
Jag har behov av hitta en arbetsplats där jag kan få jobba relativt ostört, i en lugn miljö, med mina arbetsuppgifter eftersom jag är hjärntrött. Jag kan inte ens föreställa mig hur denna arbetsplats skulle kunna se ut. Egna kontor är utdöda och i princip alla arbetsplatser går emot att bli ”kundorienterade” och man ska vara ansiktet utåt för verksamheten man jobbar för. Kunderna/klienterna (till och med eleverna på Sveriges skolor kallas för ”kunder”, det är så det blir när vi har en oreglerad, fri marknad) ska dessutom ständigt utvärdera och tycka till om varenda sak vi är med om. Vi får ständigt frågor om hur vi upplevde vårt senaste besök på apoteket/matbutiken/vårdcentralen m.m. Vad gör det här ständiga utvärderandet med oss? Vad ska vi göra med resultatet? Duger det att ”bara” göra vårt jobb eller måste vi ständigt slå knut på oss själva för att överträffa kundernas förväntningar? Dessutom – orkar vi verkligen svara sanningsenligt på alla undersökningar när de finns i nästan alla sammanhang idag?
Visst är det lämpligt att utvärdera sitt arbete ibland, men den här frekvensen som försiggår på många arbetsplatser är orimlig. Det skapar dessutom något slags övervakningssamhälle där vi alltid blir utvärderade, i varje stund. Vi alla har bättre och sämre dagar, och när man får lov att vara sig själv även på en arbetsplats (det innebär förstås inte att man får missköta sitt jobb) blir det hållbart. Ett tillåtande klimat där cheferna känner tillit till sin personal får arbetstagare att vilja stanna kvar. Det finns inget som skapar lojala, hängivna och driftiga medarbetare såsom tillit, tydlighet och trivsel. Tänk om fler ledare kunde förstå att morötter alltid är bättre än piskan.
[/et_pb_accordion_item][et_pb_accordion_item title=”Ineffektiv effektivitet” open=”off” _builder_version=”4.20.2″ _module_preset=”default” global_colors_info=”{}”]
Den här övertron på mätande och utvärderingar tar enormt mycket tid och energi från kärnverksamheten. Jonna Bornemark skriver en helt lysande samhällsanalys i sin bok ”Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas herravälde” från 2019 där hon beskriver just detta, att sedan 90-talet har vi gått emot ett samhälle där allt ska vara transparent, vilket ställer höga krav på dokumentation. Tanken är god, men i verkligheten blir vi alltmer distanserade från själva syftet med vårt arbete. Läkare träffar färre patienter, lärare har mindre tid för sina elever och poliser hinner inte vara ute på våra gator i samma utsträckning. Vi dokumenterar ihjäl oss, ofta för att ”ha ryggen fri”.
Samtidigt som vi började dokumentera allt mer fick vi dessutom, i och med 90-talets ekonomiska krisläge, skära ned på personal i den offentliga sektorn, och även i andra branscher. Färre människor skulle alltså göra mer jobb än tidigare. New Public Management blev det nya synsättet där man skulle banta bort alla ”onödiga” pauser och göra alla verksamheter mer ”effektiva”. Ekonomiska mål vägde plötsligt tyngre än verksamhetens övriga mål, och personalen behövde, och behöver, springa fortare. Undersköterskor hinner knappt ta av sig skorna inne hos sina brukare innan de ska vara hos nästa, därför hinner de verkligen inte sitta ned och småprata. Är det effektivt? Kortsiktigt ja, en undersköterska kan gå hem till fler brukare på en dag vilket ger mer pengar till vårdbolaget. Vad händer i längden? Alla mår dåligt, de äldre känner sig ensamma och får utstå misärliknande förhållanden i väntan på att någon ska hitta dem. Undersköterskan får extrema stresspåslag på grund av att hen vet hur jobbet ska skötas på ett kvalitativt sätt, men hinner inte utföra det. Det dåliga samvetet tär, och den stressen samt brister på pauser under dagen (schemat har ingen ”luft”) gör att undersköterskan med största sannolikhet antingen byter arbetsplats/yrke (när det är samma sak nästan överallt är det svårt att bara byta jobb), går ner i arbetstid för att orka (vilket ger en usel pension) eller blir sjukskriven för stressrelaterade sjukdomar (vilket blir dyrt för alla). Är det verkligen billigare att slita ut kompetenta människor på löpande band? Jag har mycket svårt att tro det.
Människor tar inga smarta beslut när det inte finns utrymme för eftertanke och reflektion. Det som skiljer oss människor från maskiner är att vi (förhoppningsvis) har ett omdöme som gör det möjligt för oss att fatta svåra beslut i komplexa situationer. Det är särskilt sant när vi arbetar med människor, den ena situationen är inte den andra lik. Har vi inte tid för den livsviktiga rekreationen, även under arbetsdagen, kommer vi fortsätta ha tunnelseende och släcka bränder istället för att faktiskt höja kvaliteten. Alla som av någon anledning inte kan hålla detta ohållbara, höga tempo får dessutom svårt för att ta sig in på arbetsmarknaden igen (hög arbetslöshet och långa sjukskrivningar måste väl kosta mer i längden än att ha rimliga arbetsförhållanden).
För höga krav, en alltför för stor arbetsbörda och icke-flexibla arbetsplatser är en perfekt cocktail för att köra slut på en generation i taget. Det går inte riktigt ihop med att vi dessutom ska gå i pension senare. Det är dags för en revolution!
[/et_pb_accordion_item][/et_pb_accordion][/et_pb_column][/et_pb_row][/et_pb_section]